Refuserat
 
     
 

 

Refuserat av OmVärlden Debatt

Svar på Erik Jennisches artikel

Att numera diskutera Kuba på ett balanserat sätt är i praktiken omöjligt i Sverige på grund av en drastisk högervridning. På 70-talet vågade Sveriges statsminister kritisera USA och stå tillsammans med Fidel Castro och utropa: ”Leve det fria och oberoende Kuba!” På 80-talet kunde en minister (Gertrud Sigurdsen) säga: ”Jag tycker om Kuba” och ”Ingen kan ifrågasätta att den sociala och ekonomiska utvecklingen på Kuba varit till folkflertalets bästa”. Och en annan minister, Lena Hjelm-Wallén sa: ”De fantastiska satsningarna på skolor och ungdomar är beundransvärda. Det är helt enastående i denna del av världen. Även de värsta Kuba-kritikerna måste berömma Kuba.” På 80-talet kunde en moderat riksdagsman skriva en positiv resehandbok om Kuba och 1991 sa folkpartistiske riksdagsledamoten Daniel Tarschys: ”Kuba ligger långt framme, det är uppenbart när man jämför med andra fattiga länder. Men även i jämförelse med i-länder är tex läkartätheten stor, och systemet med familjeläkare tycker jag är ett intressant exempel även för den svenska sjukvården.” Sådana uttalanden är otänkbara idag. När Sveriges ambassadör i Brasilien, Margareta Winberg, uttrycker liknande åsikter ropas indignerat på hennes avgång.

Med detta som bakgrund är det intressant att läsa Erik Jennische, generalsekreterare i SILC (Swedish International Liberal Center) i OmVärlden Debatt nr 7. Där pläderar han för mer pengar från Sverige till kubanska ”demokrater” på Kuba och i Europa. Vilka av de senare som räknas som ”demokrater”, och vilka som ska få pengar, ska tydligen avgöras av Jennische själv. Förmodligen menar han inte de kubaner som är med i exempelvis Svensk-Kubanska Föreningen. Han hänvisar istället till sin arbetskamrat i SILC, Alexis Gainza. Denne ”dissident” debuterade som sådan efter att ha tvingats avsluta sina studier i Sovjetunionen när landet bröt samman. Gainza valde att stanna i Sverige och medarbetade i den brunanstuckna tidskriften Contra, innan han hamnade hos SILC. Också i övrigt är det avslöjande att granska SILC:s egen demokratiska trovärdighet:

  • Gainzas anti-kubanska hemsida, ”Cuba Nuestra”, som Jennische hänvisar till, tar emot pengar från ”Freedom House”, en organisation som stöds av Fordstiftelsen och CIA. Detta framgår av Freedom House´ egen hemsida. · SILC har nära kontakter med exilkubanska ultrahögerns terroristorganisation CANF i Miami. CANF har varit inblandade i en rad bombattentat mot hotell och andra turistanläggningar på Kuba, liksom i mordförsök på kubanska ledare. Det senaste (?) mot Fidel Castro vid Iberoamerikanska toppmötet i Panama 2000. Vidare har CANF stött Unita i Angola, Contras i Nicaragua och kuppförsöken i Venezuela. SILC bjöd förra året in Ramon Colás, en ledande medlem i CANF, till Sverige. Colás anklagar Bush för att inte ha uppfyllt sina löften och störtat den kubanska regimen.
  • SILC och dess medarbetare Jennische och Gainza figurerar och citeras med gillande på flera av de våldsamt antikubanska och krigstörstande hemsidorna i Miami, med vilka de uppenbarligen samarbetar.
  • SILC stödde kuppförsöket mot den demokratiskt valde president Hugo Chávez i Venezuela och använder samma argument som de mest reaktionära krafterna i Venezuela. De skriver om de kubanska läkare som för första gången ger fattiga människor tillgång till medicinsk vård i Venezuela: ”Tusentals kubanska revolutionärer har importerats för att missionera Chávez nya statsideologi”.
  • Jennische var nyligen på en konferens i Wallensteinska Palatset i Prag där, förutom diverse högerpolitiker, fanns chefen för USA:s intressekontor i Havanna (James Cason) och CIA-agenter och terrorister. Bland dessa märktes Montaner och Calzon, bägge CIA-agenter sedan 60-talet. Fram till slutet på 70-talet ledde Calzon de exilkubanska terroristorganisationerna Abdala och Frente de Liberación de Cuba, FLNC. Han var också en av de första styrelsemedlemmarna i CANF. Syftet med konferensen, som hölls i enlighet med den av Colin Powell nyligen framlagda planen för USA-övertagande av Kuba, var att konspirera för att störta den kubanska regeringen.

Istället för mer pengar till dessa grupper borde man ifrågasätta varför svenska skattebetalare via SIDA ska stödja SILC:s samarbete med CIA, terrorister och fascister med miljonbelopp.

”Ingen kan ifrågasätta att den sociala och ekonomiska utvecklingen på Kuba varit till folkflertalets bästa"

Gertrud Sigurdsen

Som Göran Holmqvist och Karin Rohlin påpekar i svaret till Jennische, är det inte pengar som fattas oppositionen på Kuba. Den interna oppositionen får i år ca 300 miljoner i öppet stöd från USA. På opinionsbildning mot Kuba i Europa satsar USA i år ca 45 miljoner. Allt enligt State Department. Detta är bara några av posterna i det åtgärdspaket som USA presenterade i maj på totalt närmare en halv miljard för att få till stånd ett regimskifte.

Det finns en åtgärd som omedelbart och drastiskt skulle förbättra situationen för kubanerna: Om USA hävde den 45 år långa blockaden vars syfte enligt State Department är ”att framtvinga svält och desperation.” Att medvetet framkalla svält hos en hel befolkning kan inte kallas annat än folkmord. Blockaden kostar kubanerna i storleksordningen 2 miljarder dollar per år, och tränger in i varje por på det kubanska samhället. Blockaden hindrar Kuba från att köpa cancermediciner, hjärtmediciner, apparater för blindskrift och avancerade proteser för att bara nämna några uppenbara brott mot etik och mänskliga rättigheter. Var finns de europeiska protesterna mot detta? Det räcker inte att en gång om året rösta emot blockaden i FN. EU skulle kunna göra mycket mer. För USA struntar arrogant i att för 13:e året röstas ner, i år med rösterna 179 länder (mot fyra).

Men under den närmaste framtiden är det ett än större hot som ruvar över kubanerna: Hotet om en militär invasion från USA. Ett sådant militärt angrepp är nu närmare än på 40 år. Uttalandena från Bushadministrationen blir allt tätare och allt hotfullare. Bush lovade så sent som den 31 oktober att ”befria Kuba från tyrannen”. Och: ”Under de nästa fyra åren ska vi se till att frihetens gåva äntligen når Kubas män och kvinnor.” Planeringen för maktövertagandet, och hur Kuba ska regeras efter detta, är dokumenterat i Colin Powells rapport. På State Departments hemsida går det i detalj att läsa hur Kuba ska styras av ”US Federal Commission” som ska genomdriva återtagandet av egendomar. USA ska ta hand om polisväsendet, militären och domarkåren. USA ska bestämma vilka partier som ska få ställa upp i val. USA ska återta marken, flerfamiljshusen och industrierna. ”Ett program för en ren ockupation”, som Wayne Smith, tidigare chef på USA:s intressekontor i Havanna, uttryckte saken. Många Latinamerikakännare, exempelvis Pierre Schori, har uppmärksammat hotet. Man pekar på att USA inte längre talar om en ”fredlig övergång demokrati”. 402 parlamentsledamöter i Storbritannien har uttalat att de motsätter sig en militär aggression från USA mot Kuba.

EU och Sverige skulle kunna spela en bromsande roll i dessa krigiska och skrämmande planer. Tyvärr har istället EU närmat sig USA:s position. Och Sverige har anslutit sig till den mest högerinriktade falangen inom EU tillsammans med Berlusconi, Blair och, tidigare, Aznar. Kubanerna (och många andra) har svårt att förstå att EU:s regeringar fördömer Kuba, men inte USA:s övergrepp mot fångar på den av USA ockuperade Guantanamobasen. Kubanerna (och många andra) har svårt att förstå varför exempelvis länder som Colombia och Haiti har gynnsammare handelsvillkor med EU än Kuba. I de två förstnämnda är politiska mord, tortyr, försvinnanden och rättslöshet vardagsmat. Kubanerna (och många andra) har svårt att förstå att EU:s ambassader skurit ner kontakterna med Kuba och bara bjuder in små, obetydliga grupper som finansieras från utlandet. Med en sådan politik kommer EU inte att spela någon positiv roll i utvecklingen. Brian Wilson, labourledamot av brittiska underhuset, uppmanar i Guardian 28 oktober EU att ta ledningen för att bryta blockaden och förbättra kontakterna med Kuba. Det är inte i första hand pengar det handlar om, som Jennische tycks tro. Det handlar om att kasta skygglapparna, sluta hyckla, ge Kuba samma möjligheter som andra länder och låta kubanerna själva arbeta med att förbättra sitt eget samhälle. En US-amerikansk invasion bidrar definitivt inte till detta.

Man behöver inte gilla Fidel Castro, man behöver inte sympatisera med Kubas samhällsystem. Men anständigheten kräver att man bekämpar blockaden och den folkmordspolitik den innebär. Anständigheten kräver också att man motarbetar USA:s anfallsplaner. Här kan SIDA, Sverige och EU göra mycket, mycket mer.

Zoltan Tiroler

Infört på ELAK 2005-09-01

 

tillbaka till REFUSERAT     eller     uppåt

 

 
© 2005 Svensk-Kubanska Förening. All rights reserved.
ELAK       http://elak.svensk-kubanska.se 

Webmaster: di@j
Uppdaterat: 2005-09-01