Ett annat Göteborg…

Efter att under de senaste dagarna läst tidningar, lyssnat på radio och tittat på TV börjar jag undra om det finns två Göteborg i Sverige.

Jag deltog i torsdagens demonstration mot USA:s president Bush. Mycket god stämning rådde, inte minst på grund av den massiva uppslutningen. Vi var över 12 000 som tågade genom Göteborgs gator i solskenet. Mängder med göteborgare var ute och tittade på. Kaféerna vid Avenyn var fyllda med folk och åskådarna stod tätt. Demonstrationen gick helt lugnt till väga. En bit ifrån mig gick en ensam, vanligt uniformerad polis i allsköns ro. I demonstrationen gick unga och gamla, barnfamiljer och pensionärer. Det mångkulturella Sverige var väl representerat. Götaplatsen fylldes och tal hölls i solidaritet med Palestina och Kuba, mot USA:s strävan efter världsherravälde, mot USA:s miljöpolitik och mot tillämpningen av dödsstraffet i USA. Detta var en av de största manifestationerna i Sverige i modern tid.

På fredagseftermiddagen hölls den största demonstrationen mot EU och EMU. Det var en folkfest, med musik, dans, tal osv. Inga maskerade demonstranter tilläts i tåget. Av de ständiga radiorapporterna efter fredagsmorgonens kravaller lät det som om Göteborg var jämnat med marken. Men även på fredagen var det mängder med "vanliga" göteborgare ute, trots att mediarapporteringen skrämde iväg vanliga fredliga demonstranter. Gatorna fylldes av ca 20 000 demonstrerande och när de första anlänt till Götaplatsen hade de sista knappt kommit i rörelse. Demonstrationen var åter våldsfri. Det berättades, och sades senare på radio av en Göteborgspolis, att några demonstrationsvakter från KPMLr räddade tre kvinnliga poliser från misshandel. Några svartklädda klättrade upp på en av polisen utplacerad container. Snabbt var kravallpolisen också uppe på containern, och bråk uppstod utan något resultat. Efter en stund gick poliserna ner, och demonstrationsvakter klättrade upp och "pratade ner" de svartklädda. På Götaplatsen hölls tal, inte enbart från "extremvänstern" som media framställer det. Här fanns allt från KPMLr till miljöpartiet, fackföreningar, EU-kritiska socialdemokrater och centerpartister, småbrukare från Norrland osv.

På lördagen hölls den tredje stora demonstrationen. Rapporteringen från denna handlade enbart om ifall mer våld skulle förekomma. "Än är det lugnt, men dagen är inte slut än", hördes det timme efter timme på radion. Och journalisterna fick besviket se en 3:e fredlig demonstration.

De tre dagarna samlade ca 50 000 demonstranter. Detta var de största demonstrationerna i Sverige på många, många år. Dessa 50 000 representerar en stor del av den svenska opinionen, de som är emot USA:s nya världsordning, EU och EMU. Alla dessa, och alla de tal som hölls, fick inget genomslag i media. Rapporteringen koncentrerade sig enbart på några hundra provokatörer som använde gatsten som argument. Våld förekom, men inte i något fall i, eller vid, de stora demonstrationerna. Samma lilla sekvens på stenkastning vevades gång på gång på TV. Inget från demonstrationerna, inget från talen.

På toppmötet fanns såväl representanter från Jörg Haiders Hitlervänliga parti som fascister från Italien. Italiens ambassadör hade mage att protestera mot att man i pissoaren på en Göteborgskrog använde en bild på massmördaren och fascisten Mussoloni som måltavla. Procentuellt sett fanns det därmed fler extremister bland höjdarna på toppmötet än bland folket på gatorna.

Vad ska vi dra för slutsatser av Göteborgshändelserna?

Zoltan Tiroler

Infört på ELAK 2001-07-02

till REFUSERAT     eller     uppåt



© 2001 Svensk-Kubanska Förening. All rights reserved.
ELAK       http://www.elak.svensk-kubanska.se       webmaster: di@j