Refuserat
 
     
 

 

Refuserat av Svenska Dagbladet

(s) följer högern i kampanjen mot Kuba

Inget annat land och inget annat samhällsbygge har som Kuba och den kubanska revolutionen så systematiskt, ihärdigt, illvilligt och målmedvetet beljugits och förtalats. Västliga medier och grupperingar med makt i USA och Europa har producerat och kanaliserat kampanjen mot det kubanska socialistiska samhällsbygget. Men inget annat samhällsbygge har heller såsom det kubanska ingett så många människor framtidshopp och inspiration. Och då handlar det inte endast om miljoner kämpande fattiga på den latinamerikanska kontinenten utan om hela tredje världen och om många, många också i USA och Europa. Människor som vill solidarisera sig med arbetarrörelsens traditionella mål och som faktiskt tror att en värld präglad av jämlikhet och rättvisa är både möjlig och värd att kämpa för.

Sedan 45 år pågår ett krig mot Kuba. Det har dirigerats från USA. Det har tagit sig uttryck i invasionsförsök och en oändlig rad av sabotage- och terrorangrepp. Dessa angrepp har på Kuba orsakat 3 478 människors död. Biologisk och kemisk krigföring har ingått. Ovanpå detta en ekonomisk krigföring i form av en nu mer än i fyra årtionden pågående ekonomisk blockad från USA:s sida.

Att Kuba väckt en sådan vrede inom mäktiga kretsar har sin enkla grund i att kubanerna bestämts sig för att bygga ett socialistiskt samhälle. Därav vreden och den målmedvetna krigföringen mot Kuba. Därav den ständigt pågående nedsvärtningskampanjen. En kampanj som syftar till att trubba av våra reaktioner inför en ytterligare upptrappad krigföring mot Kuba, innefattande ett möjligt militärt angrepp. I denna kampanj har nu Urban Ahlin, socialdemokrat och ordförande i den svenska riksdagens utrikesutskott, valt att ställa upp. Hans artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt den 9 januari uppvisar det gängse mönstret av demagogi och förvrängningar i stort som smått. Propagandastycket består således av ett stort antal upprepade fördömanden av "Castros diktatur", "Castros envälde", "Castros järnnäve", "Castros förtryck" och "en absurd statlig övervakning av det kubanska folket". Taktiken är att älta tillmälen och de falska anklagelserna tills de uppfattas som så självklara att ingen kommer på tanken att intressera sig för verkligheten och de faktiskt existerande demokratiska institutionerna på Kuba, och hur folkets makt är uppbyggd. Ahlin ältar förstås vidare den nötta propagandalögnen "att man konfiskerar barnböcker av Astrid Lindgren", och han skriver att "detta är det mest absurda beviset på en diktatur som blivit alltmer trängd och därför tar till rent desperata åtgärder". Att Astrid Lindgrens böcker idag som tidigare naturligtvis finns i biblioteken över hela Kuba, och att detta också har bevisats och påpekats av svenska bibliotekarier borde naturligtvis artikelförfattaren Ahlin känna till, liksom att annan litteratur som i propagandan påståtts vara "förbjuden" på Kuba ingalunda är det. De som lagt uppgiften på Ahlins bord känner förvisso säkert till det, men sanningen bekymrar dem inte. De har nu fått en ledande socialdemokratisk utrikespolitiker att upprepa smörjan, och det är för dem huvudsaken.

Vad Ahlin också borde känna till är att de individer han kallar för "demokratiska krafter", och som han tillsammans med EU påstår sig vilja stödja på alla sätt, utgör en liten grupp av politiska månglare som skapats, finansierats och organiserats av den ständigt hotande fientliga stormakten. En makt som är den antikubanska terrorns huvudsponsor, den ekonomiska blockadens upprätthållare och som varit latinamerikanska antidemokratiska bödelsregimers uppbackare i årtionden: det militär-industriella komplexet, regeringsmaskineriet och den hemliga underrättelsetjänsten i USA. Varför säger Ahlin inte att han vill verka tillsammans med regeringarna i EU och USA och CIA? Varför säger han inte att den CIA-organiserade så kallade oppositionen är en grupp som arbetat tillsammans med en i högsta grad fientlig makt på ett sätt som får den i Norge livstidsdömde Arne Treholts förehavanden att framstå som en oförarglig bagatell? Vore inte det lämpligt med tanke på att han nämner fängslandet av ett sjuttiotal av USA:s intressekontors och CIA:s betalda agenter? Skulle sådan information kanske kunna leda till ifrågasättanden av hans beskrivning av gruppen som demokratins förkämpar? Vore det inte också lämpligt att han istället för att fräckt och svepande tala om "det ekonomiska vanstyret" vidgått att Kuba, som i ett slag fick sin ekonomiska struktur söndertrasad då sovjetblocket kollapsade i början av 90-talet, nu trots enorma svårigheter orsakade av USA:s blockad kämpat sig tillbaka till 1989 års produktionsnivå? Efter att ha förlorat 85 procent (!) av sin utrikeshandel och 35 procent (!) av sin bruttonationalprodukt har Kuba men kreativitet, självtillit och envishet lyckats resa sig, samtidigt som de prioriterade områdena vård, skola och omsorg under den svåra perioden av återhämtning inte tillåtits lida skada, utan tvärtom utvecklats. En i sanning fantastisk prestation, som Ahlin inte ägnar en enda bisats!

Nej verkligheten stör propagandabilden, och därför vill Ahlin inte vidgå att Kuba faktiskt är världens mest jämlika samhälle, att Kuba ligger i världstopp vad gäller läkare- och lärartäthet och att den kubanska välfärdsstaten över hela världen mött och möter respekt. Och respekt har också mött Kubas demokratiska institutioner och revolutionens strävan att ge begreppet mänskliga rättigheter mening på alla plan. Men Ahlin är inte intresserad. Istället försöker han till och med antyda att utbildning på Kuba är ett privilegium som tillkommer endast medlemmarna av en regeringstrogen apparat! Urban Ahlin vet förmodligen att varken den skola som bär Olof Palmes namn eller Kubas alla andra ambitiöst utrustade skolor finns till för någon privilegierad byråkratkast. Men – igen – sanningen är uppenbarligen för Urban Ahlin inte väsentlig. För han har valt sida i kriget mot Kuba. Ett krig som också är ett krig mot socialismen och arbetarrörelsens strävanden och ideal. Ahlins ställningstagande är ytterligare ett exempel på att svensk socialdemokratis ledande kretsar valt att följa i den aggressiva högerns spår. Förhoppningsvis kommer en reaktion från gräsrötterna att så småningom ställa saker till rätta. Vad mitt eget parti beträffar är det hög tid att säga: Adjö Persson, Jämtin och Ahlin – vi har fått nog!

 

Tomas Widén

Ordförande i Vänsterpartiet Eskilstuna och internationellt ansvarig i Vänsterpartiets distriktsstyrelse i Sörmland

 

tillbaka till REFUSERAT     eller     uppåt

 

 
© 2004 Svensk-Kubanska Förening. All rights reserved.
ELAK       http://elak.svensk-kubanska.se 

Webmaster: di@j
Uppdaterat: den 19 januari 2004