Debatt
 
     
 

 

Först tryckt i Sundsvalls Tidning 2004-05-10

Kostnadseffektivt internationellt bistånd?

I Sveriges statsbudget för 2004, anslås 19,9 miljarder till internationellt bistånd. Av detta går 14.6 miljarder till SIDA. C:a 760 fast anställda svarar för SIDA:s verksamhet i fyra världsdelar, uppsplittrad på måhända alltför många objekt? SIDA:s omfattande administration med 39 kontor i mottagarländer, bekostas av anslagna medel. Budgetram för biståndsförvaltning uppges för 2004 till 540 miljoner.

I många korrumperade underutvecklade stater, ses ofta u-hjälp som en frestande syltburk av den härskande eliten. Ett biståndsflöde från den rika världen, som det gäller att dra största möjliga personliga fördel av. De verkligt behövande får det som blir över av det avsedda biståndet. Frågan är därför om inte biståndet bör kanaliseras till ett mindre antal stater, men med regimer som verkligen prioriterar höjning av levnadsstandard för folkflertalet.

Om prioriteringen av biståndsinsatser alltid är de rätta, är inte lätt att avgöra för en lekman. Ej heller om projekten får avsedd effekt, och är kostnadseffektiva. Men nog måste man ifrågasätta Colombia som prioriterad mottagare av svenskt bistånd. En genomkorrumperad förtryckarregim där polis och militära styrkor tillsammans med paramilitära grupper med kanaler ända upp till presidenten, årligen torterar och mördar 1000-tals medborgare. Genom hela 90-talet till dags dato, har Colombia på det västra halvklotet varit ledande på systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Dessutom västra halvklotets ledande mottagare av vapen och militär utbildning från USA. Trots terror och korruption, betraktas Colombia som en demokrati av svensk utrikespolitik och SIDA. Jämfört med att som villkor för biståndsinsatser på Kuba, kräver Sverige regimskifte och grundlagsändringar. På vilka grunder? Betyder det att mottagare av svenskt bistånd anses hysa större respekt för, och efterlevnad av demokrati och mänskliga rättigheter än Kuba?

För information om Colombia, gå in på Latinamerika eller Colombianätverket. Finns det fler mottagare av bistånd från Sverige, som präglas av korruption, terror, och stora klassklyftor där effekten av satsade medel är diskutabel?

För effektivt biståndsarbete krävs samordning och samarbete, dels mellan bidragsgivande länder, dels mot Världshälsoorganisationen WHO. Med anledning av följande uppgifter, är därför ignorerandet av Kuba i detta samarbete, en upprörande diskriminering, med hänsyn till att Kuba är i särklass världsledande på antal biståndsarbetare per capita. Kuba är även världsetta på antal läkare och lärare, och har även fler läkare på utlandsuppdrag i Latinamerika och Afrika än WHO totalt. I dag arbetar 15 000 kubanska läkare i 64 länder. En närmast ofattbar prestation med hänsyn taget till att Kubas BNP uppgår till endast c:a en tiondel av Sveriges.

Kuba är dessutom framgångsrik inom läkemedelsforskning och framställning av bra och billiga mediciner. Man har dock svårigheter med att importera tillräckligt med råvaror för läkemedelstillverkning, på grund av en ansträngd ekonomi, orsakad av embargo och USA:s olagliga blockad. Kuba ligger i främsta ledet när det gäller Hiv/Aids-bekämpning, och skulle därmed kunna ge stora bidrag till bekämpande av Aids-katastrofen i Afrika. Dessutom går 8000 blivande läkare från fattiga länder kostnadsfritt under utbildning på Kuba. För ökade biståndsinsatser i Latinamerika och Afrika, vädjar Castro oupphörligt till de rika länderna om att ekonomiskt bistå med utrustning och mediciner. Kuba skulle då åta sig att bidra med ytterligare sjukvårdspersonal och lärare som Kuba har stort överskott av. Under 2003 har kubanska läkare vaccinerat 800 000 barn på Haiti, i ett projekt finansierat av Frankrike. På i huvudsak Haitis landsbygd, arbetar 535 läkare och sjukvårdare. Kubas biståndsarbetare lever på värdlandets villkor, med små anspråk på löner och förläggning. Kubanskt biståndsarbete är därför överlägset kostnadseffektivt.

Om till exempel SIDA av sin budget skulle anslå 1 miljard till kubanskt biståndsarbete, skulle effekten av denna satsning antagligen bli flera gånger större än med traditionella insatser. Att inte de rika biståndsgivande staterna tar emot Castros erbjudande i större utsträckning, torde bero på hänsyn till USA:s kubafientliga politik, och dominans i Latinamerika. Internationellt biståndsarbete är därmed bevisligen underordnat futtiga realpolitiska stormaktsintressen.

Torsten Skalin

Infört på ELAK 2004-05-25

till DEBATTsidan     eller     uppåt

 

 
© 2004 Svensk-Kubanska Förening. All rights reserved.
ELAK       http://elak.svensk-kubanska.se 

Webmaster: di@j
Uppdaterat: 2004-05-25