Debatt
 
     
 

Svensk-Kubanska Föreningen 35 år

För tre veckor sedan drabbades Kuba av den värsta orkanen på över 50 år med vindhastigheter på upp till 60 sekundmeter. Halva landet, och över halva befolkningen, nästan 6 miljoner människor drabbades av cyklonen. 45.000 bostäder har skadats och bara i huvudstaden Havanna raserades ett 80-tal byggnader. 1.500 skolor skadades och ett femtiotal förstördes

400.000 hektar sockerodlingar har skadats och 10% av skörden totalförstörts. En tredjedel av sockerbruken, som stod beredda att ta hand om skörden som just skulle börja, tvingades stänga ner på grund av skador. 90.000 ton citrusfrukter slogs ned. 20% av skörden totalförstördes, liksom omfattande bananodlingar och tobaksfält. 750 fabriker och större arbetsplatser har skadats

Tre familjer, med barn och tonåringar, som jag känner, råkade under sitt besök på Kuba hamna mitt i orkanen. Och de blev alla helt överväldigade, inte bara av orkanens oerhörda naturkraft, utan av det kubanska samhället och folket, och den fantastiska förebyggande mobiliseringen, varningarna, organiseringen, evakueringen – hela detta mänskliga, solidariska, välorganiserade samhälle som drog igång på högvarv för att begränsa skadeverkningarna och framför allt rädda liv.

Över 700.000 människor evakuerades inför den annalkande katastrofen, och så kunde antalet döda hållas så lågt som 5 personer. El- och vattenförsörjning stängdes av för minska risken för dödande elektricitet från nedfallna ledningar och risken för gasexplosioner, och risken att dricka av förorenat vatten. Folk uppmanades i förväg att lägga upp förråd av mat och vatten för ett par dagar, spika för fönstren och hålla sig inomhus. Det gick lugnt och tryggt till, ingen av mina vänner eller deras barn kände den minsta oro för egen del, bara omåttlig beundrar och tacksamhet över att ha fått vara med om detta, och få en inblick i vad samhälle kan handla om. Och socialism.

Ni kommer väl ihåg den oerhörda naturkatastrof som drabbade Centralamerika för 3 år sedan, orkanen Mitch som dödade tiotusen människor på några dagar. Då drabbades inte Kuba så hårt, som det hade gjort året innan med orkanen George. Kuba kunde dock inte göra något för att förebygga katastrofen i Centralamerika, men när den väl var ett faktum så var det fattiga Kuba, som knappt börjat ta sig upp ur den värsta ekonomiska krisen i historien, som stod för första läkarhjälpen, den mest omfattande läkarhjälpen, den mest långsiktiga läkarhjälpen med tusentals läkare. Men inte bara det, Kuba erbjöd sig att gratis utbilda 500 läkare per år från Centralamerika. Och sedan några år finns nu den Latinamerikanska Läkarhögskolan i Havanna, där fattiga ungdomar från Latinamerika, och till och med ungdomar från USAs inre bakgårdar, får gratis läkarutbildning för att när de är färdiga kunna erbjuda läkarhjälp till sina systrar och bröder.

Vi känner sorg och smärta med USAs folk

Den 11 september i år skulle Fidel Castro återinviga en Salvador Allendeskolan i Havanna. Det var årsdagen av den 11 september 1973 då Salvador Allende gav sitt liv i försvaret av demokratin mot CIAs och militärens terrorkupp. Timmarna innan hade bilderna börjat kablas ut över kubansk TV som över resten av världen av de två planen som störtade in i World Trade Centers tvillingtorn.

"Vi känner sorg och smärta med USAs folk". Det var Fidel Castros ord, och i det officiella regeringsuttalandet fördömde Kuba energiskt attackerna mot World Trade Center och Pentagon, och uttryckte sin djupa medkänsla med USAs folk, och erbjöd sig att ställa sina begränsade resurser till förfogande för medicinsk hjälp till offren. Och detta var inte bara regeringsord. USA-medborgare som befann sig på Kuba då katastroferna inträffade har vittnat om hur kubanerna visade dem sin medkänsla, hur kubanerna tog hand om dem och oroade sig med dem för släkt och vänner.

Denna förmåga att skilja på den regering som under över 40 år ägnat sig åt statsterrorism mot det kubanska folket, försökt svälta dem till underkastelse, skapat och skyddar terroristorganisationer som utfört terrorattentat mot människor och anläggningar på Kuba, och som för 25 år sedan i lördags sprängde ett kubanskt plan i luften och dödade 73 oskyldiga människor; att kunna skilja den regeringen från USAs folk, och i stället för vedergällning mot dem som härbärgerar terroristerna erbjuda läkarhjälp, det är enastående.

Det är en framgång för mänskligheten när sådan solidaritet skapas i djupet av människors hjärtan. Kubanernas medmänsklighet är en motbild till primitiva rop på hämnd och korståg och stjärnornas krig mot demoner som dominerar i världens supermakt. Den folkliga solidaritet som det kubanska samhället bygger på och dess internationella solidaritet har få, om någon, parallell i historien.

* * * 

Svensk-Kubanska firar nu sitt 35-årsjubileum, och det finns de som undrar varför vi håller på med att stödja Kubas rätt, och försöker informera om Kuba mot all massmedial smutskastning, och kräver att USAs ekonomiska, terror- och biologiska krigföring ska upphöra, och varför en del av oss har hållit på i 35 år, i större delen av våra liv. Den välbekante friherren Carl Bildt föreställer sig att vi är behäftade med deformerade, antiamerikanska gener.

Men det handlar om att Kuba, det kubanska folket och deras revolution, har givit och ger oss en föreställning om hur ett mänskligt samhälle kan byggas, och ger oss hopp om att detta är möjligt för fler folk, t o m för USAs folk.

Vi som har varit med länge fick uppleva hur den gamla europeiska kolonialismen pressades tillbaka, hur tredje världens länder tillkämpade sig sin formella självständighet,

Vietnams seger över USA. Vi fick uppleva den parentes i vårt lands och västvärldens historia när en stor del av opinionen och därmed också Sveriges regering motsatte sig USA-imperialismens terror och förtryck. Vi fick uppleva när USA förlorade ställning och prestige som världens politiska och finansiella centrum. Det var också en tid när solidariteten med Kuba var självklar och utbredd i många samhällssektorer.

Men vi fick också kämpa för att inte förlora fotfästet när Reagan-regimen gick till motoffensiv med upptrappning av kalla kriget med Sovjetunionen, accelererad kapprustning, militär offensiv i Centralamerika och en rad militära angrepp, bombningar och invasioner mot Grenada 1983, Libyen 1986, Panama 1989. I Afghanistan hade CIA redan våren 1979 inlett den kampanj som skulle frambringa den stora kraftmätningen mot Sovjetunionens militära styrkor som invaderade Afghanistan ett halvår senare.

USA som ensam supermakt och en ny världsordning

Men minst lika viktigt i USA-regimens kontraoffensiv var att återta den ekonomiska kontrollen och genomföra den nyliberala globaliseringen av de transnationella bolagens utplundring. De katastrofala effekterna på tredje världens länder fick dem snabbt på knä. Realpriserna på deras exportvaror sjönk med 40% 1980 – 1988, och oljepriserna med 50%. Skuldkrisen var ett faktum i mitten av 80-talet, och har sedan dessa accelererat. Den blev också ett effektivt redskap för att återföra kontrollen över fattiga länders ekonomi och företag till västvärlden, och de transnationella bolagen.

IMF och Världsbanken mobiliserades för ekonomisk inbrytning och kontroll i tredje världen, där de flesta fattiga länder trots formell självständighet tvingats acceptera en total ekonomisk underordning. Andra världens stater gick sedan samma väg. När kapitalet åter blev knappt kände också hela det sovjetiska blocket konkurrensens kalla vindar blåsa. Fastkört i Afghanistan och pressat av en ny upptrappning i kapprustningen med USA började sovjetstatens förstelnade strukturer att bryta samman. Målet var nått.

Med sovjetblockets sammanbrott stod USA som ensam supermakt. En ny världsordning höll på att etablera sig. Kriget mot Irak blev möjligt genom beslut i FNs säkerhetsråd, där inget veto längre förekom mot USA, bara Kubas röst mot barbariet. Under USAs ledning utnyttjade västvärlden snabbt läget för att strama åt sitt globala monopol över den s k legitima våldsanvändningen.

Kvar fanns Kuba som höll fast vid sin socialistiska väg, som drabbades av dubbel blockad, ekonomin gick i botten, och i Miami packade miljonärerna väskorna. Folk magrade, men förlorade inte hoppet och beslutsamheten, och tack vare deras enastående mod och medvetenhet kunde vi också hoppas. Runt om i världen växte solidariteten, närd av Kubas uppfinningsrikedom, intelligens, uthållighet och rättrådighet.

Skillnaden är att samhället fördömer egennyttan, i stället för att bygga på den

Nu ska vi inte tro att kubaner är annorlunda än andra människor, att deras gener har en särskild solidarisk läggning, eller så. Alla våra mänskliga svagheter och dumheter finns också på Kuba. Skillnaden ligger i samhällets strukturer och principer, vilka egenskaper som främjas, vilka principer som styr, vilket utrymme som finns för folk att medverka och delta, vilket utrymme som finns för mänsklig utveckling och för att alla goda krafter ska kunna komma till nytta.

Inte heller ska vi inbilla oss att det är paradiset på jorden, och att felgrepp och misstag inte förekommer, eller att det inte finns folk som vill sko sig på andra, att det inte finns betonghäckar, skitstövlar och vindflöjlar. Skillnaden är att samhället fördömer egennyttan, i stället för att bygga på den. Att samhället bygger på och uppmuntrar människors goda sidor, inte de sämsta. Och Kuba visar att med solidaritet och samarbete i stället för konkurrens och utslagning, kan underverk åstadkommas, även med alldeles vanliga dödliga, folk som folk är mest.

Kuba bygger en socialism som inte bara är samhälleligt ägande av produktionsmedlen utan också en levande, engagerad folklig delaktighet i makten. Det är ingen fulländad demokrati, för någon sådan finns ännu inte på jorden, men ett samhälle men ovanligt starkt folkligt engagemang och inflytande. Och därför också ett samhälle som kan genomleva stora svårigheter utan upplopp och kravaller.

* * * 

Krisen i världen var på god väg långt innan 11 september. Motsättningarna har vuxit i decennier. Finansspekulationerna hotar med återkommande katastrofer, klyftorna mellan fattiga och rika ökar dramatiskt, krig och terrorism frodas, kampen om oljan leder till konfrontationer och protesterna växer än en gång mot en alltmer omänsklig världsordning. Risken är överhängande att kriget mot Afghanistan bara är början. Alla imperier har gått under i krig, ofattbart förfärliga krig. USA-imperialismens undergång kommer också, och vi måste mobilisera alla fredens krafter för att det ska utan den blodspillan som kriget utgör.

Och vi måste kämpa för en ny, rättfärdig världsordning där de transnationella bolagens utplundring upphör och där folken kan ta kontroll över sina länders resurser och solidariskt utveckla dem i samhällen där alla har samma värde och samma rättigheter.

I denna kamp behöver vi Kuba. Den utvecklingsväg och den samhällsmoral Kuba håller fram kan bidra till att orientera världen ur denna kris utan mer krig och förödelse. För Kubas framgångar och intelligenta vägval slår sig till och med fram genom de allra tjockaste ideologiska skygglappar. Världsbankschefen framhåller Kuba som exempel, FNs Miljöprogram visar på Kubas väg, stora biståndsorganisationer visar på Kuba som utvecklingsmodell. När det gäller utbildning och hälsovård är Kuba enastående, och för att komma tillbaks till dit jag började, professionella katastrofexperter visar på Kuba som modell för hur katastrofer kan förebyggas och människoliv räddas.

Och inspirerade av Kuba utvecklar också vi vårt solidaritetsarbete, och fortsätter vår kamp för att kräva det självklara:

  • Stöd till Kuba för att övervinna de katastrofala materiella skador orkanen orsakat
  • Stöd till Kuba mot USAs kriminella ekonomiska blockad; och att
  • Sveriges regering och riksdag ska kräva att USA upphör med att stödja och härbärgera terrorister, och upphör med den ekonomiska krigföringen

Så går vi vidare, i 35 år till. Tack

Eva Björklund, redaktör på tidningen Kuba

Infört på ELAK 2001-11-27

till DEBATTsidan     eller     uppåt

 

 
© 2004 Svensk-Kubanska Förening. All rights reserved.
ELAK       http://elak.svensk-kubanska.se 

Webmaster: di@j
Uppdaterat: 2004-03-04